"12 km sandlöpning, och kanske 4 km extra upp för att springa genom Nikitsky's Botaniska Trädgård".. ..så skrev jag i mitt förra inlägg. Vad Ukraina försöker säga till mig, och också har sagt till mig varje gång jag har sprungit här, är: "Christer, chilla, ta semester, vi vill inte ha någon här som stör ordningen!".. Resultatet blev i alla fall 20 km up-/downhill-löpning på ca 2:13.

Notera ovan att jag sa sandlöpning, ser det här ut som sandlöpning? Nope, det gör det inte, det ser ut som asfaltslöpning.. Anledningen till det är huvudsakligen för att de inte har allemansrätt här, utan någon form av ultrakapitalism som aldrig kommer fungera i längden. USA är ett extremt exempel på hur fel det kan gå, och inte bara de senaste åren, utan under ett par sekel.

Nu undrar ni kanske vad allemansrätten har med det här att göra? Jo, stranden är avspärrad ungefär vart femhundrade meter! Efter att ha gått på niten att springa ner till stranden och bli tvungen att springa tillbaka igen några gånger så gav jag helt upp de försöken.. Det fick bli up-hill running; bra för benstyrkan, extremt dåligt för knäna!

Efter att ha kommit till ingången till Botaniska Trädgården.. ..som kostade inträde, så löpte jag bara förbi. Där kom den värsta passagen, 1 km med konstant lutning. Terrängen var vacker med små vattenfall, och en och annan Gekkoödla som med ljusets hastighet pilade över vägen ner för bergskanten.

Vid nio kilometerspunkten trodde jag i min enfald att vägen hem redan hade börjat. Snart uppdagades dock problem nummer två, förutom bristen på allemansrätt.. ..bristen på lantmäteri.. Det visar sig att Google Maps inte hade rätt information om vägarnas farbarhet.

Helt plötsligt tog återvändsgränderna vid, och trots att jag provade fyra olika vägar så avslutades de abrupt vid något openetrerbart, som ett skjul, eller en bevakad vägblockering, eller en vändplats.. ..trots att alla vägarna enligt Google Maps fortsatte. Jag blev helt plötsligt lite orolig, solen stod väldigt högt och mina 1,5 liter vatten var perfekt anpassat för 1,6 kilometer i svalare temperatur.. ..nu låg solen precis ovanför mig och jag kände hur mina axlar började koka av hetta.. Försökte stå emot min vilja att hälla vatten på dem för att kyla av dem, men jag skulle behöva vattnet, det visste jag. Istället försöker jag dölja axlarna genom att lägga mitt wife beater-linne över dem, men den trillar av om jag inte håller i det, och att ha på sig linnet skyddar inte riktigt axlarna.

Lyckligtvis var det down-hill hela vägen tillbaka, och vattnet tog inte slut förrän ett par kilometer innan målet, så jag klarade mig ganska bra genom att snåla på de livsviktiga dropparna. Bortsett från solens gassande och de mordiska Ukrainska bilförarna så klarade jag mig ganska bra. En gång fick jag kasta mig in i buskarna vid sidan av vägen för att inte bli påkörd; med tanke på att det stupar 15 meter ner på sina ställen gäller det att hoppa med tungan rätt i mun! Vägarna var sjukt smala och jag hade tur att det bara blev en incident!

Resultatet blev i alla fall sönderbrända axlar och strax över 20 km up-/downhill-löpning på ca 2:13.. Fortfarande kassa resultat, särskillt det där med axlarna!